Becky Kennedy (Dr Becky) är en barnpsykolog som blivit känd via en TED–talk och via Instagram för sin approach till barnuppfostran. I sin bok Good Inside förklarar hon att alla barn är goda inuti, men att deras bristande förmåga att hantera negativa känslor yttrar sig i ett beteende som vuxna ofta ser som dåligt. Istället för att bemöta de yttre faktorerna – barnens beteende – bör vuxna istället försöka förstå barnets inre värld och ge dem det stöd de behöver.
Barn vill väl, men vet inte alltid hur
Kennedy är övertygad att både föräldrar och barn har en inneboende godhet. När ett barn uppvisar ett svårt beteende, eller när en förälder försöker bemöta det, speglar det inte en grundläggande brist i deras karaktär. Istället indikerar det en inre kamp och ett behov av stöd och hjälp.
Denna grundläggande inställning – att barn vill väl och är goda inuti – gör att vi visar våra barn (och oss själva) mer medkänsla. Det öppnar också upp för att vi ser “oönskat” beteende som en ledtråd om att vårt barn kämpar med något. Genom att uppmärksammas på problem som våra barn brottas med kan vi ge dem det stöd de behöver.
Kennedy menar att den grundläggande tron om barns godhet också leder till att vi som föräldrar litar på att våra barn kommer att lära sig att överkomma sina svårigheter. Och när våra barn känner att vi litar på dem, känner de sig trygga och vågar prova de problemlösningsstrategier som de har lärt sig, som i sin tur leder till “bättre” beteende.
Gener och vår egen uppfostran leder oss fel i hur vi uppfostrar våra egna barn
Varför är det svårt att se det goda i våra barn? Kennedy tar upp två orsaker som kan förklara vårt bemötande av våra barn när de beter sig på ett utmanande sätt, evolutionär bias och vår egen uppfostran.
För länge sedan var det en fördel för vår överlevnad att vara lite extra försiktig och rädd. De som var försiktiga och till exempel skippade att äta bär som de inte var säkra på att de var ätbara, de undkom ibland döden. Denna egenskap att vara försiktig och rädd kallas ibland negativitetsbias – en snedvridning mot det negativa. Nackdelen med denna bias är dock att vi har lättare att se problem och onda avsikter än goda. Och detta påverkar enligt Kennedy hur vi ser på våra barns beteenden.
Den andra orsaken till varför vi ofta bemöter våra barn på ett negativt sätt är vår egen uppfostran. När vi själva var barn var det inte ovanligt med föräldrar som inte gjorde skillnad på beteende och vår identitet. Om vi gjorde något fel ansågs vi, istället för vårt beteende, dåliga. Och om vi var dåliga upplevde vi en risk för att inte bli älskade. Som en reaktion på detta försökte vi dämpa eller dölja våra känslor. Detta påminns vi om undermedvetet i dag när vi ser våra barn agera ut sina känslor. Vi upplever ännu en gång risken av att visa sina känslor och försöker därför kontrollera våra barns känsloutbrott för att skydda dem.
Sätt gränser, men aldrig på bekostnad av relationen
Kennedy pratar om att föräldrar och barn har olika roller. Föräldrars roll är att skydda våra barn från fara och att hjälpa dem utvecklas till mogna vuxna personer. Barnens roll å andra sidan är att experimentera, tänja på gränser och lära sig av sina misstag. Det är alltså inget konstigt med att barn beter sig “illa” eftersom det är deras uppgift att experimentera.
Det är dock viktigt att vi som föräldrar skyddar våra barn från att skadas. Ibland innebär det att vi måste säga nej till något som vi tycker är olämpligt. Kennedy menar att det är viktigt att vi inte bara säger något och väntar oss att barnen lyssnar, utan att vi fysiskt hjälper dem till ett säkrare beteende. Om vårt barn klättrar upp för ett träd som vi inte tycker är säkert, så måste vi säga att vi inte tycker att det är säkert och att de ska sluta klättra. Men om de inte lyssnar så ska vi inte bli upprörda, utan gå fram till dem och fysiskt avleda dem från klättrandet på ett så trevligt sätt som möjligt.Genom att sätta gränser som vi själva sedan följer upp hjälper vi barnen till säkerhet, utan att bli irriterade och utan att få dem att känna sig oälskade.
Kennedy betonar dock vikten att alltid ha i åtanke vår relation till barnen. Om vi har en bra relation kommer våra barn känna sig säkra och ha rätt förutsättningar för att lära sig av oss och samarbeta med oss. Vi bygger en god relation med barnen genom att bekräfta deras känslor (även om vi inte tycker om eller håller med dem). När vi validerar barnens känslor lär de sig att lita på sina känslor, vilket är första steget i att lära sig att reglera dem. Om vi dessutom visar empati med deras känslor, det vill säga att försöka förstå vad de känner och låta dem uttrycka sina känslor, hjälper vi våra barn att inte känna sig ensamma.
Om vi trots våra goda intentioner någon gång själva agerar ut vår frustration med våra barn är det viktigt att vi efteråt försöker reparera vår relation. När barnet och vi själva har lugnat ner oss kan vi ta ett samtal med vårt barn och prata om vad som hänt, be om ursäkt för vårt beteende och berätta hur vi kommer försöka agera annorlunda i framtiden.
